© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018

Basilica di Santo Stefano

Basilica di Santo Stefano är inte en kyrka utan samlingsnamnet på en grupp Kristna byggnader i centrum av Bologna. Bolognaborna kallar komplexet för Sette Chiese, sju kyrkor och i det vi idag kallar den Katolska världen klassas hela gruppen som en basilicae minores, ej att förväxlas med den arkitektoniska termen basilika. Basilicae maiores är de fyra allra viktigaste och första kyrkorna alla placerade i Rom. Redan under Romersk tid fanns här i Bologna ett religiöst centrum med ett tempel uppfört på 80-talet till gudinnan Isis ära. Äldst i nuvarande kluster av Kristna byggnader är Basilica dei Santi Vitale e Agricola, bilderna ovan. Nedan en skiss av utvecklingen från 80-talets tempel fram till 1900-talet.

Basilica dei Santi Vitale e Agricola

Kyrkan har lånat arkitekturen från den Romerska basilikan med ett mittskepp kantad av två lägre sidoskepp. Konstruktionen var vanligt förekommande i den Romerska administrationen då den skapade en rymlig sal för en församling med ljusinsläpp från fönster på mittskeppet ovanför tvärskeppen. Tvärskepp med korsarmar är något som kommer in i kyrkoarkitekturen betydligt senare. Kyrkan är tillägnad skyddshelgonen St Vitale och St Agricola och relikerna av dessa martyrer förvarades i kyrkan fram till år 393 enligt skriftliga källor. 393 flyttades relikerna till Milano. Detta bekräftar att kyrkan var byggd tidigare och med det ett av de äldsta offentliga andaktsrummen för utövandet av den nya religionen. Inne i kyrkan finns två marmorsarkofager tillverkade på medeltiden för att hedra de två martyrerna från Bologna som mördades år 305, bara åtta år innan den Romerske kejsaren Konstantin deklarerade religionsfrihet i riket.

Påven fick konkurrens

I början av 1400-talet hittades en tidig Kristen grav i kyrkan med inskriptionen Symon. Ryktet började spridas att man hittat Simon Petrus grav i Bologna. Lärjungen som förådde Jesus tre gånger innan tuppen galt, som det står i Bibeln. Nyheten lockade trots sin brist på historisk och vetenskaplig grund pilgrimer från runt om i dåtidens Europa, vilket retade Påven Eugene IV. Han ville inte ha någon konkurrens, som hotade den strida ström av pilgrimer till Rom. Pilgrimstrafiken bidrog till Påvestolen på ett betydande sätt varför Påven reagerade bryskt. Han öppnade upp kyrkan och demonstrativt lät han fylla den med jord för sätta stopp på detta vanhelgande som äventyrande Roms status som det klassiska pilgrimsmålet. I 70 år förblev kyrkan i detta förfall. Det var först när Bolognas biskop Giuliano Della Rovere lät restaurera kyrkan i slutet av 1400-talet, som den åter kunde öppnas för Kristna cermonier. Något som påminner oss om händelsen är en stenskulptur av en tupp Gallo di S. Pietro placerad på en pelare framför en fönsternisch. Förvisso skapad redan på 1300-talet, men som idag förstärker historien om den märkliga händelsen som fick självaste Påven att visa på åtminstone två av dödssynderna, girighet och avund. Noterbart är att de Kristna sju dödssynderna inte finns nedtecknade i Bibeln utan något som Gregorius I, Påve på 500-talet, lät nedteckna för att förklara Bibelns ord för synd; Högmod/stolthet (superbia), Girighet (avaritia), Lust/otukt (luxuria), Avund (invidia), Frosseri (gula), Vrede (ira) och Lättja (acedia).


Hela komplexet Santo Stefano består av:

  1. Chiesa del Crocifisso - Heliga korsets kyrka 700-tal
    med kryptan och Abbot Martinos grav från 1019

  2. Basilica del Sepolcro - Heliga gravens kyrka från 400-talet enligt traditionen

  3. Basilica dei SS. Vitale e Agricola - 300-tal

  4. Cortile di Pilato - Atrium med kalkstenskar från 700-talet

  5. Chiesa della Trinità o del Martyrium - med delar från det antika templet
    till Isis ära från 80-talet

  6. Klostret

  7. Chiesa della Benda

  8. Museum

    Via Santo Stefano leder fram till ett triangelformat vackert torg, Piazza Santo Stefano, som öppet och välkomnande bjuder in till detta Bolognas Jerusalem, en orgie i Kristendomshistoria. Många andra fornkristna monument som till exempel San Vitale i Ravenna från 500-talet saknar naturlig anpassning i en uppdaterad detaljplan, men här harmoniserar omgivningen med de gamla monumenten och nivåskillnaderna är utjämnade, vilket skapar en helt fantastisk känsla. En resa i tiden som skapar gåshud. Något som fascinerar mig är att kyrkokomplexet tillsammans med torget och de medeltida arkaderna är så levande och människorna har en sån naturlig del i den fornkristna kontexten. I långt över tusen år har människorna samlats här för ett glas, en bit mat eller bara för att dela på lite skvaller och sedan smita in i kyrkan för några Ave Maria. Hela den här stadsdelen är ett museum, men ett levande museum med en tämligen avspänd och naturlig stämning.

Jag lämnar det vackra öppna torget och spänd av förväntan går jag in via 1) Det Heliga Korsets kyrka. Här finns kryptan med Abbotens grav från 1019, men det som lockar mig är den åttkantiga kyrkan som ligger vägg i vägg. Genom en smal passage till vänster om högaltaret tar jag mig in i 2) Den Heliga Gravens kyrka. Magiskt. Kyrkorummets runda pelarsal imponerar. Centralt placerad återfinns den helige San Petronios grav och relikskrin, som en kopia av den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. Normalt hade detta räckt alldeles utmärkt och jag hade nöjt åkt hem med denna fantastiska upplevelse, men bakom nästa vägg fanns en tredje kyrka, den äldsta 3) Basilica dei Santi Vitale e Agricola. Min resa i tiden var fullbordad när jag steg in i den klassiska basilikan, ett arv från den Romerska eran här i Kristen skrud. På några tio-tals minuter hade jag förflyttats från Longobardernas 700-tals skapelse, via rotundan från 400-talet till 300-talet och ett av de första Kristna monumenten, bevarad tämligen osminkad utan alltför många influenser från senare eror.

Allt detta egentligen av en ren slump. Inför resan hade jag läst om den väldiga San Petronio Domen. En av Kristenhetens största gotiska kyrkor centralt belägen vid Piazza Maggiore. Men denna skatt hade gått mig förbi. Det var under en av mina utforskande fotopromenader jag i en gränd fick syn på något som stack ut. En byggnad som skiljde sig från den medeltida stadsbilden. Bilden till höger. När jag gick runt hörnet till höger om byggnaden möttes jag av torget Piazza Santo Stefano och förstod att jag funnit något alldeles speciellt.

Chiesa del Santo Sepolcro - Heliga gravens kyrka

Enligt traditionen var det biskopen i Bologna Petronius som på 400-talet lät uppföra denna kyrkobyggnad inspirerad av Konstantins kyrka med samma namn i Jerusalem, som stod klar år 335 genom Konstantins mammas försorg. Den runda byggnaden är uppförd med en centralplan som har en oregelbunden åttkantig bas och en dodekagonisk kupol vilande på 12 pelare omväxlande i tegel och marmor. Marmorkolonnerna är sannolikt hämtade från den Romerska tempelbyggnaden och i vart fall inte samtida med kyrkobyggnaden. Det arkitektoniska utförandet är en utveckling av Romersk byggnadsteknik med Pantheon i Rom som förebild. Den dodekagoniska interiören, en polygon med tolv kanter, är sannolikt en anpassning till den Kristna kontexten med tolv lärjungar. I boken The Sublime - from antiquity to the present av Timothy M. Costelloe, Cambridge University, beskrivs den tolvkantiga polygonen som ett arkitektoniskt verktyg för att beskriva bibeltexter i bland annat Theoderiks masoleum i Ravenna uppfört på 400-talet: The Mausoleum of Theodoric, through its fabric, applies the lesson of the Pantheon in a novel manner to present a Christian message of eternity...

Centralt mitt i kyrkan är graven för San Petronio placerad med relikerna som hittades 1141 och placerades i ett skrin inuti gravkammaren. Hela kyrkan blev allvarligt skadad under den Ungerska invasionen på 900-talet och byggdes åter upp i början av 1000-talet. Kroppen av stadens skyddshelgon flyttades år 2000 till San Petronio Domen på uppdrag av cardinalen Giacomo Biffi, men traditionen med att en gång om året öppna dörren till gravkammaren under överinseende av Den Heliga Gravens Riddare lever kvar. Detta sker veckan efter Påskens midnattsmässa. I gamla tider var det möjligt att krypa in i kammaren och på ett mer närgånget sätt vörda helgonet. De prostituerade i Bologna, till minne av Maria Magdalena, besökte traditionsenligt graven på Påskdagens morgon för att be en bön vars innehåll de inte ville avslöja. En annan gammal sed omfattade gravida kvinnor. För att stilla sin oro och säkerställa att allt skulle gå bra med förlossningen vandrade de 33 varv runt graven. Ett varv för varje år i Jesus liv. Varje varv avslutades med ett besök i gravkammaren och en bön. Proceduren avslutades i den intilliggande Heliga Korsets Kyrka framför fresken av den havande Maria.

I kyrkan finns också en helig källa som ska symbolisera vattnet från Jordanfloden, där Johannes Döparen döpte Jesus. Sannolikt härstammar källan från den äldre tempelbyggnaden då den Egyptiska Isiskulten krävde närvaro av en springkälla. Det är lite spännande att den Romerska kulturen med sin egen världsbild och skapelseberättelse så friskt lånade från andra kulturer, när man samtidigt känner till deras förhållande till Kristna och förföljelserna under de första århundradena efter Kristi födelse. Det som har dominerat bilden av Romarna är just deras hets mot oliktänkande och det som förbisetts är deras nyfikenhet och vilja att anamma något nytt. Det brukar heta att det är vinnarna som skriver historien och vinnaren i det här fallet blev Kristendomen varför en mer nyanserad bild först på senare tid nått en bredare publik.

Annat som minner om den Romerska eran är de marmorkolonner som bär upp kykan. En hypotes är att kyrkan byggdes kring det gamla templets pelarstomme, en annan att pelarna från templet återanvändes i en helt ny konstruktion. Det man vet är i alla fall att pelarna är äldre än kyrkobyggnadens förmodade tillkomst på 400-talet. Geologiska avdelningen på Universitetet i Padua har efter analys konstaterat att sju pelare är av Grekisk marmor från Karistos och att en pelare av svart Cipollino marmor har Afrikanskt ursprung. Resten av pelarna är av tegel och sannolikt uppförda i samband med återuppbyggnaden på 1000-talet efter Ungrarnas härjningar. Det är troligt att originalbyggnaden bestod av bara marmorpelare. Den svarta pelaren har under århundradena fått en alldeles särskild ställning och är idag markerad med en liten skrift som beskriver pelarens magiska kraft att ge besökaren 200 år av helig förlåtelse, avlat, vid varje besök i kyrkan. Marmorkolonnen symboliserar den pelare där Jesus blev torterad innan korsfästelsen och är slipad av bedjande människors händer genom århundradena.

Interiöra dekorationer i form av mosaiker finns det inga spår av, men utesluter inte att kyrkan vid uppförandet var dekorerad på något sätt. Det man vet är att kyrkan försågs med fresker i mitten av 1200-talet föreställande bibliska scener och skapade av Marco Berlinghieri. Dessa förstördes i det närmaste fullständigt när Filippo Pedrini fick uppdraget 1804 att skapa en mer barock interiör. Tack och lov städades denna skymf bort i slutet av 1800-talet och fragment av freskerna från 1200-talet kunde räddas och finns nu att beskåda i museet.

Pontius Pilatus handfat och Den Heliga Treenighetens kyrka

Centralt på innergården mellan Den Heliga Gravens kyrka och Den Heliga Treenighetens kyrka står på en stenpiedestal, Catino di Pilato, Pontius Pilatus handfat. Enligt legenden ska denna plats minna om Jesus vandring mot korsfästelsen och uppståndelsen. Handfatet symboliserar det kar där Pilatus tvådde sina händer innan han talade till folkmassan, som samlats i Jerusalem för att höra och bevittna domen över Jesus; Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak, ska han enligt legenden ha sagt. Hela komplexet Santo Stefano är konstruerad för att förstärka och levandegöra legenden om Jesus och hans sista vandring på samma samma sätt som förlagan i Jerusalem. Fatet i kalksten är ett Longobardiskt arbete från 737-744. Piedestalen som den vilar på är betydligt yngre och sannolikt från 1500-talet.

I den bortre fondväggen finns ingången till Den Heliga Treenighetens kyrka, Chiesa della Trinità o del Martyrium. Kyrkan är tillägnad Jesus död på korset, själva martyrskapet och skapelsen av den unika treenigheten, Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Biskop Petronius ville skapa en femskeppig basilika med en absid ut mot innergården, Cortile di Pilato, och med fasaden åt öst som förebilden i Jerusalem. Troligtvis räckte inte pengarna och planerna fullbordades aldrig. Senare under Longobarderna på 700-talet tjänstgjorde byggnaden som babtisteri. Vid återuppbyggandet kring år 1000 efter den Ungerska invasionen under ledning av Benedictinerna uppstod en rad tveksamheter kring vad som skulle åstadkommas. Förlagan i Jerusalem hade även den allvarligt förändrats under den tid staden kontrollerades av Kalifen al-Hakim, så det fanns inte längre några historiska referenser att studera. Kyrkan förblev ofullbordad. Vid renoveringarna i slutet av 1800-talet skapades nuvarande utseende med inspiration från Korsfararnas nyromanska bygge i Jerusalem.

Altartavlan på bilden oven till höger med Madonnan är ett bavarat fragment från originalfreskerna målade på 1300-talet. I en av arkaderna ute på gården i en fönsternisch står på en pelare en stenstaty, Gallo di San Pietro, Sankt Petrus Tupp. Bilden nedan till höger. En 1300-tals skulptur som ska påminna om Jesus ord till Simon Petrus; innan tuppen galer ska du ha förrått mig tre gånger. Bilden nedan till vänster är från museet och ett verk av den flitigt anlitade 1300-tals konstnären Simone dei Crocifissi, som även skapade krucifixet i Heliga Korsets kyrka. De avbildade är helgonen St Benedetto, St Procdo och St Sisto och betydelsfulla för Bologna och provinsen.

Chiesa del Crocifisso - Heliga Korsets kyrka

Det Heliga Korsets kyrka är en enskeppig konstruktion ursprungligen uppförd av Longobarderna på 700-talet. Interiören domineras av altarrummet placerat ovanpå kryptan och nås via en bred trappa och ett valv som skapar ett fönster mot en altaruppsats i barock från 1600-talet. Centralt i valvet hänger ett mycket vackert krucifix signerad Simone dei Crocifissi från omkring 1380. Kryptan under består av fem skepp med pelare av skilda slag. En av pelarna har fått en alldeles särskild betydelse då den enligt legenden är lika hög som Jesus var lång, en meter och sjuttio centimeter. En ansenlig längd på den tiden.

I anslutning till kyrkans bortre kortvägg sett från torget återfinns klostret och klocktornet, campanilen. Klostergården omgärdad av arkader med rikt utsmyckade pelarkapitäl är ett utsökt exempel på skön arkitektur som fortfarande fungerar för att lugna själen och stänga ute staden larm. Det arkitektoniska begreppet, på latin claustrum och på Engelska cloister är egentligen en term för att beskriva denna kvadratiska gård omgiven av arkader uppbyggda i anslutning till en katedral, dom eller annan kyrkobyggnad av rang och som användes av kyrkans administration. I de allra flesta fall tyder detta på att ett klosterkomplex, monastery från Grekiskans monasterios, är eller har varit ansluten till kyrkan och att konstruktionen varit behjälplig att isolera munkarna, administrationen och deras kall från stadens övriga invånare. Efter Benedictinerorderns ökade betydelse i samband med korstågen anslöts många kyrkor för att skydda, bevara och utvidga den Kristna administrationen. Sannolikt uppfördes klosterkomplexet efter Ungrarnas härjningar och i samband med återuppbyggnaden av Den Heliga Gravens kyrka omkring år 1000, där vi vet att munkar från Benedictinerordern var inblandade. Campanilen tillkom senare, men före 1200-talet om man ska tro den information som fanns uppsatt i en av kyrkorna.

Nya Jerusalem i Bologna

Liknelsen mellan komplexet i Bologna och den förmodade förlagan i Jerusalem, Konstantins kyrka på den påstådda platsen för Jesus korsfästelse och uppståndelse, har intresserat forskare i många år. Enligt skriftliga källor från 1180 ska kyrkan uppförts som Nya Jerusalem på 400-talet av biskop
Petronius, senare efter sin död St Petronius. Heliga Gravens kyrka i Jerusalem vigdes cermoniellt in den 13 september 335. Båda kyrkorna har starkt påverkats av tidens tand och olika influenser varför det mesta av ursprunget är raserat och förstört. Arkeologiska bevis som stärker tesen om släktskapet är därför snarare från 1000-talet och 1100-talet och visar på stora likheter mellan den återuppbyggda kyrkan i Bologna och motsvarande i Jerusalem, den så kallade Korsfararkyrkan återuppbyggd av Benedictinermunkarna. Under århundradena har dock den gamla skriften från 1180 med biskop Petronius vision varit en vägledning och en riktlinje att följa för arkitekter och byggnadsingenjörer anlitade för de många renoverings- och restaureringsjobben.

Allt arbete som lagts ner, all forskning som bedrivits och alla historier som lyfts fram i ljuset, tillsammans med folkliga sedvänjor och skrönor förstärker bilden av Santo Stefano, som ett av Kristenhetens mest spännande byggnadsminnen. En plats som fortfarande tjänar som pilgrimsmål och vardaglig andakt.

 

Fler kyrkor och mer om Kristendomens resa i världshistorien på unikaboxen.net

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018